I snart 60 år har det nu 90-åriga paret Ingemar och Linnea Bergenholtz bott hos KBAB på Kvarnberget i Karlstad. Här har de levt, uppfostrat sina barn, sett området växa upp och blivit gamla tillsammans.
- Vi har trivts jättebra här. Enda vi kan sakna nu är hiss, det har blivit lite jobbigt att gå i trapporna, konstaterar Ingemar.
Året var 1948 när Ingemar och Linnea Bergenholtz med sina två barn flyttade in i de nybyggda husen på Älvdalsgatan 6 på Kvarnberget. Den 20 augusti 1948 närmare bestämt.
- Det minns jag så väl, säger Ingemar. Vi fick gå över plankor in i huset eftersom allt inte var helt färdigt än.
Familjen kom då från Kalmar, men flyttade till Karlstad sedan Ingemar, som arbetade inom försvarsmakten, fått jobb på I2 här i stan.
- Vi bodde en kort tid i Skåre innan vi fick erbjudande om att flytta in i den nybyggda tvåan på Kvarnberget. Jag har kvar det allra första hyreskontraktet än idag, säger Ingemar och visar upp ett ljusblått häfte med texten ”Hyreskontrakt” i gammal skrivmaskinsstil.
125 kronor i månadshyra
Det välbevarade häftet avslöjar att hyran på den tiden var 125 kronor i månaden. Att jämföra med parets hyra idag på dryga 4200 kronor.
- Vi funderade på att bygga hus istället för att bo i lägenhet, men det blev inte så. Det skulle kosta 20 000 kronor ungefär och det var alldeles för mycket pengar för oss på den tiden, säger Linnea.
- Men vi har aldrig ångrat oss, flikar Ingemar in. Sen vi flyttade in här på Kvarnberget så har vi faktiskt aldrig funderat på hus igen.
Flyttade till huset bredvid
Istället flyttade familjen efter några år till grannhuset på Gelinsgatan. Med två barn var en tvårumslägenhet i minsta laget och så snart Bergenholtz fick erbjudande om trerummaren över gården bar flyttlasset av. Och här har paret blivit kvar sedan dess. I april har de bott i samma lägenhet i 52 år – och hos KBAB i snart 60 år.
- Jag trivdes inte så bra i början, erkänner Linnea. Ingemar var borta mycket i fält och jag längtade tillbaka till mina hemtrakter i Katrineholm. Men vi har trivts jättebra i lägenheten hela tiden och kom att trivas mycket bra i området också under åren. Här fanns allt vi kunde tänkas behöva; mjölkaffär, skomakare, bageri, köttaffär, post, skola, Konsumbutik och till och med en danslokal, minns Linnea.
- Ja, det har förändrats mycket här under åren. Området ser inte alls ut som det gjorde förr, det är synd att det har försvunnit så mycket, håller Ingemar med. Men annars trivs vi fortfarande bra, annars hade vi ju inte bott kvar. Och vi har inget att klaga på när det gäller KBAB heller. Vår bovärd Lennart är helt fantastisk och ställer upp för oss, vad det än gäller. Han är en pärla, säger Ingemar.
Saknar hiss
Men trots att paret trivs bra så har de på senare år börjat sakna framför allt en sak i huset, nämligen hiss.
- När man var ung och flyttade in här så trodde man väl aldrig att man skulle bli så här gammal, skrockar Linnea som nyligen fyllde 90 år. Inte tänkte man på sånt som hiss då.
De är mycket pigga för sin ålder, trots att de båda passerat 90-strecket, men att gå i trappor är inte lika lätt längre som det var förr. Före jul ramlade dessutom Linnea och bröt lårbenshalsen och sedan dess sitter hon i rullstol.
- Vi har börjat fundera på att byta lägenhet och har fått läkarintyg på att vi inte kan gå i trappor, säger Ingemar. Då kan vi också få förtur inom bostadsbolaget till en lägenhet i markplan, det har vi kollat upp. Men det är ju ett bekymmer att flytta också, ler han.
70-årig bröllopsdag
Hur det blir med flytten återstår att se. Så länge hoppas Ingemar och Linnea att få behålla hälsan och vigören ett tag till, åtminstone till midsommar nästa år då paret firar 70-årig bröllopsdag.
- Det var ju inte tal om att flytta ihop utan att vara gifta på den tiden och jag tyckte att det var onödigt att vi hade varsin bostad, säger Linnea med ett leende. Så jag föreslog för Ingemar att vi skulle gifta oss och skrev hem till pappa och frågade om jag fick, och det gick bra. Och på den vägen är det.
- Ja, vi har varit med om mycket tillsammans, ler Ingemar och kramar sin frus hand. 70 år, det är till och med så att vi själva har svårt att tro det.